På väg in i till Ystad (samma sjökort) där det skulle finnas en gästhamn enligt hamnguiden. Vi kom fram sent på kvällen. Det var kolsvart och blåsigt. Vi gick mellan röda och gröna lysbojar med sikte mot det stora huset mitt inne i hamnen. Rätt vad det var tutade huset och kom emot oss. Det var en jättefärja på väg till Tyskland. Vi styrde snabbt babord och hittade gästhamnen, vid sidan av stora hamnen, i bara farten . Varför var inte den med på sjökortet? På morgonen när vi skulle gå ut ur hamnen stod Angelina på botten. Det gick att backa loss, så allt gick bra.

Lördag kväll, på väg in i Loftahammar efter en jättefin seglats fån Byxelkrok, tog vinden nästan slut. Motorgång för att hinna in i hamn där Anders väntade. Plötsligt tjöt larmet för varmgång i motorn. Snabbt stopp av motor och inspektion av motorrummet. Två kilremmar hade gått av varpå vattenpumpen lagt av och motorkylningen funkade inte. Snabbt upp med segel och långsam segling (förutan vind) in mot hamn. Hamnkapten kontaktades per telefon om var man kunde lägga till med stor båt utan fungerande motor. Angöringen gick bra på utsidan av yttre bryggan. På måndagen fixade Volvo Penta service motorn.

Ny ankring nästa natt, nu utanför Studsvik, och kättingen löpte ut som den skulle. I skymningen när vi satt i sittbrunnen och åt en god middag kom det något simmande förbi båten…. En hund? En bäver? En älg? Nä inga horn! En iller? Det liknade mest en bäver men bävrar finns väl inte i Östersjön?

Några dagar senare i hamnen vid Mälarhöjdens Båtklubb i Stockholm fanns ett bäverbo och flera bävrar som simmade omkring i hamnen. Bävrar finns både i Mälaren och i Östersjön. Massor av nytt att lära.

Det var lugnare på Ålands hav. Angelina gled fram i 3-4 knop på ett nästan spegelblankt hav. Varmt och skönt, inte ett moln på himlen. Instrumenten visade 24°C i vattnet och 185 meter djupt. Slutsatsen av första längre överfarten över öppet hav, ganska enkelt!!!!

I Hangö la vi till i hård vind 14-15 m/s längst ut på bryggan. Efter vissa problem och massor av tampar i land, lyckades vi till slut vinscha in Angelina på plats vid bryggan. Nästa sekund stod hamnkapten där och ville ha betalt. Var hade han gömt sig när vi behövde hjälp att lägga till??? Strax efter kom nästa båt in som vi hjälpte att komma på plats och förtöja. De hade vissa problem att få iland en tvåmeterstamp på fyra meters håll i hård motvind.

Vi lämnade Finland (Hangö), trots fortsatt blåsigt väder(det skulle blåsa mindre ner mot Estland). Överfarten blev solig, mycket vind i början men avtagande. När vi närmade oss Estland dog vinden helt. Massor av små, små flugor intog Angelina och övermannade oss. Man kunde borsta bort en päls av flugor från benen och ryggen. I första Estiska hamnen, Dirhami, tog hamnkapten emot. Do you speak english, frågade vi. No, sprechen sie deutch? Tack och lov finns det internationellt teckenspråk även i Estland.

Att titta på Dirhami gick snabbt, ca 7 hus och en affär där de man sålde öl. Där lärde vi oss skillnaden mellan en finsk och en estnisk öl - ca 1,7 liter.

I Kuivastu la vi till långsides vid piren. Hamnkapten kom på cykel och bad om ursäkt för att han inte hann ut för att hjälpa oss. Estnisk husmanskost till middag på en tom hamnkrog. Vitlöksbrödet som serverades till förrätt såg ut som brända pommes frites men var riktigt goda. Servitrisen kom med vinet och frågade - Ska jag öppna vinflaskan? Efter middagen var det dags att gå tillbaka till Angelina och tända belysningen på piren.

På väg in i Runö hamn möttes vi av en man som kom springande ut på piren med kameran i högsta hugg och fotade oss. Har du någon bra plats åt oss? frågade vi. Jag är från Lettland, svarade han.

En 3 km lång väg genom skogen ledde till byn. Runöborna hade humor. Mitt i skogen hade någon målat ett övergångsställe. En bit därifrån satt en vägskylt med segling förbjuden. En motorcykel….

Lunchen i byn höll på att sluta illa. Affären var stängd och skulle inte öppna på ett par timmar, men en snäll Runöbo gick och pratade med ägaren som öppnade åt oss.

Från Ventspils gick färden vidare mot Pavilosta på en fin kryss i soligt väder. Efter ett tag tornade åskmolnen upp sig runt Angelina. Våra åskledare plockades fram. De fungerade perfekt, åskvädren tog omvägar runt oss. Fram mot eftermiddag passerade ett flertal tromber på båda sidor om oss, men åskledarna skrämde bort dessa också.

Pavilosta var en liten hamn med flera gästplatser enligt hamnboken men inga i verkligheten. När vi snurrade runt i hamnen och letade plats öppnade hamnkapten fönstret och ropade på svenska att vi kunde lägga oss vid piren.

På väg in i hamnen i Klaipeda anropades ”swedish sailing yacht” av ”coastguard”. Vi svarade, men de kunde inte höra oss, så en bit in i hamnen blev vi invinkade till deras brygga. De ville veta hur många vi var ombord, varifrån vi kom, vart vi skulle sedan och vi fick lova att anropa på väg ut igen.

Old Castle Harbour låg i en gammal vallgrav innanför en klaffbro. Slottet var borta sedan länge. Det var en underbar liten trång hamn. Hamnkapten var en rolig prick som sprang som en galen råtta mellan kontoret, klaffbron och bryggorna.

S/Y Angelina

OBS! Denna sida fungerar tyvärr inte bra på mobiltelefoner. Den bör läsas på en dator.

Den 29 april 2014 blev Angelina vår. Tommy hade berättat att han köpt två flaskor Moet Chandon när han hämtade Angelina i Ellös. En för dopet och en för att fira affären. En bra idé tyckte vi och skålade med Tommy i samma goda bubblor.

Vi la ut för vår första segling i nya båten med siktet inställt mot Dragör. En lagom lång första tur för att känna på Angelina. Vi hade fått besked om att alla sjökort för hemseglatsen till Sölvesborg skulle finnas ombord. Ut ur hamn och en fin segling för fulla segel. Ganska snart siktades något som inte fanns på sjökortet. Någon hade byggt en BRO tvärs över sundet. Vi tog sikte på stora rännan i mitten och det gick bra ändå.

Första gången nya hemmahamnen, Hermans Heja, skulle angöras följde vi enslinjen för rännan in mot hamnen. Ekolodet tjöt ohämmat hela tiden och visade 0,0 meter under kölen. Kändes inte helt tryggt men det gick bra, utan bottenkänning.

Det var kallt i vattnet på seglingen upp mot Stockholm, 16°C vid Utklippan. Temperaturen kunde läsas av via loggen. Strax efter Kristianopel började det bli allt varmare i vattnet, vid Kalmar var temperaturen uppe i 21 °C, äntligen badbart . Då kom vi på att eftersom loggen hade krånglat och visat 0 knop trots bra fart genom vattnet, hade logg-givaren monterats bort och lagts inne i båten, och det var ju den som mätte vattentemperaturen…..

Fortfarande 16 grader i vattnet, tur att vi inte badade.

Eva ville också vara med och laga motorn...

I St Annas skärgård var det dags att prova på att svajankra för första gången med Angelina. Hittade en fin vik med lagom djup. Ner med ankaret, oooops tvärstopp efter bara ett par meter kätting. Ankarkättingen var ihoprostad i en STOR klump. Fram med stora hammaren, bank bank bank, en meter i taget, rostflagor flög överallt. Till sist hade vi fått ut tillräckligt med kätting för en trygg ankring. Efter grillning ombord och en fin solnedgång kändes det bra igen.

I Stockholms skärgård, väster om Mjölkö, närmade sig ett elakt regn- och åskväder från söder. Vi tog in genuan för att gå sakta norrut och låta ovädret passera med bara mesanen uppe. Plötsligt kom vinden, Angelina krängde våldsamt, farten ökade till 8 knop med bara liten mesan. Blixtar och dunder överallt runt oss och regnet hällde ner. Vi vände runt, tog ner mesan och styrde in mot land i skydd av höga klippor och träd. Mitt i allt virrvarr glömde vi kolla på vindmätaren men det blåste massor. Absolut över 20 m/s i byarna (det var samma oväder där Finlandsfärjan slet sig från kaj i Stockholm).

Ålands skärgård var jättefin, först Mariehamn, sedan flera fina ankarvikar innan vi seglade in i Finlands skärgård. Vi hittade en mindre farled i sjökortet (från 2013) och tog den för att slippa segla den stora farleden där alla färjor och tung trafik gick. En bit in i den smalaste delen av leden, där en bilfärja skulle finnas, dök plötsligt en bro upp framför oss, bara ett par meter hög. Först danskarna och nu finnarna, har alla fått broar på hjärnan??? Vad är det för fel på färjor? Vi fick snällt vända om för Motorgång tillbaka ut i stora farleden igen….

Nästa dag låg vi kvar i hamn p.g.a. kulingvindar. Det gav oss tillfälle att titta på Hangös vackra stora gamla trävillor och fina stränder. Då grannbåten som vi hjälp in kvällen före skulle lämna hamnen, tog vinden tag i deras båt varpå deras ankare skrapade upp sidan på Angelina och aluminiumramen runt ett fönster blev skadat. Vi var inte på plats, men de hade lämnat namn, adress och mailadress till hjälpsamma medseglare så allt ska nog lösa sig att få det lagat.

I nästa hamn, Kärdla, möttes vi av både herr och fru Hamnkapten på bryggan och fick hjälp att lägga till. De berättade stolt att det fanns kryddor i alla blomlådor på kajen och vi fick gärna fylla på kryddburkarna i kabyssen. Under kvällspromenaden möttes vi av ett gällt oljud. Djur i slagsmål eller en större skadad fågel? Det lät allt med ju närmare badstranden vi kom. Det visade sig vara en stor gunga som tjöt.

Första morgonen i Roomassaare väcktes vi av en fiskare som fått för sig att fiska från Angelinas däck. Han kastade sig upp på bryggan igen när han förstod att besättningen sov ombord. Vi hyrde en bil av hamnkapten för att se oss om på Ösel. En svensk bil till svenskarna sa han och gav oss nycklarna till sin SAAB. Efter sightseeing bland meteorit-kratrar, klinter och källor var det dags för lunch. I Veere hamn fanns en liten restaurang "Wine and Art”. Ett 10-tal bakfulla personer satt vid ett bord på uteserveringen och tittade konstigt på oss när vi kom dit. -Öppet? -Javisst, men maten är slut. De hade haft stor fest dagen innan men kunde servera soppa eller köttbullar. Medan vi åt soppa vinglade trubaduren iväg för att hämta bilen, skulle plocka ihop musikanläggningen, men backade in i de ryska gästernas bil.

Segling över Rigabukten med siktet inställt på Ventspils i Lettland. Vädret var lite osäkert med risk för regn, åska och hög sjö. Strax före sju kastade vi loss och styrde mot nordväst i en fin slör, 8-12 m/s. När vi rundat Lettlands nordligaste udde och styrde mot sydväst vände vinden med oss, fortsatt slör. När det sedan var dags att gira söder ut vände vinden med oss igen. Vilken underbar segling, 77 distans på 13 timmar. Tyvärr regnade det halva tiden, men vad gjorde det?

Hamnkapten rekommenderade hamnpuben för dess goda mat. Puben stängde kl. 23 så det blev först en promenad ut på piren. Där fullkomligt kryllade det av stora råttor, kanske dags att skaffa en råttfälla till Angelina. När vi kom till puben vid nio-tiden var den redan stängd.

I Liepaja blåste det och på Östersjön stormade det, och stormade ännu mer. Så det blev 4 dagar i hamnen för Angelina. Det ska finnas gott om stork i Lettland, så när vi tröttnat på sightseeing i staden gav vi oss ut på storkjakt. Först i ösregn till ett träsk lång iväg norr om staden. Storkar bor inte i träsk, i alla fall inte i Lettland. Ute i träsket började hungern göra sig påmind och någon matsäck hade vi givetvis inte med oss. Plötsligt dök en hägring upp, mitt i ingenstans vid en liten sjö, låg en liten bar - öppen! Det var en wakeboardklubb som serverade öl med tilltugg.

Dagen efter blev det hyrbil och där ute på landsbygden fanns det massor av både stork och storkbon.

Fredag morgon och det började bli bråttom hem, på måndag väntar jobbet igen. Alla väderleksrapporter var eniga - hyfsat bra väder, ganska mycket vind men ingen storm längre.

Vi bestämde oss för att ge oss iväg. -Good morning Coastguard of Klaipeda.

Seglingen uppskattades till drygt två dygn och två nattseglingar om inte vinden vände till västlig vind igen. Det skulle vara närmast att gena över ryskt vatten men när vi närmade oss låg flera fartyg stilla vid gränsen i mörkret. Vi gick runt ”gränsvakterna” som visade sig vara kabelfartyg. Nattseglingen bjöd på kulingvindar och åska runt om men än en gång hjälpte våra åskledare att styra undan åskmolnen.

Motvind och hög sjö gjorde att vi bestämde oss för att ta inre vägen genom Karlskronas skärgård. I kolmörker, mitt i natten, påbörjades infarten i den mycket trånga farleden. Efter bara ett par hundra meter in i farleden gick en säkring - strålkastaren dog liksom navigationsdatorn. Kolsvart, ingen dator, ingen belysning, mycket grunt runt om…. Var är vi? Vi vände om och lyckades leta oss ut igen.

Överfarten mellan Klaipeda och Sölvesborg blev 272 distans, och efter 55 timmar kunde Angelina angöra Hermans Heja.